Octopath Traveler II

Bättre än sin föregångare på alla tänkbara sätt, och på det hela taget bara ett otroligt fulländat och lyckat rollspel av den gamla skolan.

Guider / Gaming / Casino utan licens / Jamför casinon /

När Octopath Traveler 2 tillkännagavs var min första tanke: Finns det verkligen ett behov av detta? Det första spelet, med sin novellliknande tolkning av JRPG-genren, var ett kreativt och överlägset lyckat experiment, men jag vet inte riktigt om det krävde en uppföljare. Jag gick därför in i Octopath 2 och förväntade mig att en alltför stark känsla av deju-vu skulle genomsyra upplevelsen. Men efter att ha tillbringat många timmar med åtta nya, mycket olika karaktärer måste jag erkänna att jag inte borde ha tvivlat på folket på Square Enix och Acquire. Om man bortser från fjolårets utmärkta Chained Echoes har det gått flera år sedan ett rollspel av den gamla skolan har fångat mig på samma sätt som det här.

Som sagt förväntade jag mig att behöva tugga mig igenom en lång deja vu, eftersom Octopath 2 inte precis har gjort det till en hemlighet att det är en uppföljare av det iterativa slaget. Men den verkliga känslan som genomsyrar upplevelsen är att utvecklarna hade roligt när de gjorde det här spelet. Oavsett om du hjälper den lilla provinstjejen Agnea att bli en världsberömd dansare, hjälper samurajprinsen Hikari att kämpa sig upp till toppen av en arena för att vinna hjälp till ett nära krig mot sin blodtörstiga bror eller hjälper cowboyen Partitio att samla in en miljard dollar för att stoppa ett girigt megaföretag från att stjäla och profitera på ett skarpt barns uppfinning – så kan man verkligen känna att författarna har lagt själ, kärlek och en rejäl dos humor i berättelserna. Även om de håller sig väl inom de trygga gränserna för stereotyper och klichéer. Jag har ännu inte avslutat alla karaktärers historier (spelet är enormt), men det jag har sett har alla varit skarpt presenterade, väl berättade och exakt utförda. Det skadar definitivt inte heller att röstskådespeleriet konsekvent håller en överraskande hög nivå.

Förutom de kreativa och fängslande berättelserna är en av mina största överraskningar med Octopath Traveler 2 att spelets värld känns levande och trovärdig. Det var faktiskt min rädsla att den stora variationen mellan berättelserna – ena stunden är du i en västerländskt inspirerad gruvstad, nästa i ett samurajkungarike och den tredje i en modern storstad – skulle få världen att kännas som ett tonalt mischmasch. Det är till stor del kvaliteten på berättelserna som gör att världen känns som en verklig plats, men framgången beror också på utvecklarnas beslut att placera spelet i ångmaskinens fascinerande tidsålder, samt att dela upp sin värld i två kontrasterande kontinenter. Den västra kontinenten, med sina karga öknar, dammiga gruvstäder och små idylliska men stillsamma byar, verkar helt bakåtsträvande jämfört med den östra kontinentens pulserande, högteknologiska städer med svindlande fabriker, stora banker och teatrar. Även om berättelserna är allvarliga parodierar de framgångsrikt en rad olika historiska perioder och stämningar. Ett övergripande tema om att få lov att drömma stort och göra verklighet binder samman berättelserna. Octopath Traveler 2 handlar om att ställa missbrukande myndigheter till svars, sprida empati och skapa positiv förändring i världen. Trots ganska vuxna och ibland dystra berättelser är det alltså ett härligt upplyftande spel.

En av de vanligaste kritikerna mot det första Octopath är att spelets åtta huvudpersoner inte interagerar med varandra, trots att de bildar lag. Många har därför varit nyfikna på att se om uppföljaren har tagit itu med denna kritik. Svaret är både ja och nej. Den övergripande strukturen, där var och en av de åtta karaktärerna har en handfull oberoende kapitel, är fortfarande densamma. Under dessa interagerar karaktärerna inte med varandra, och alla utom huvudpersonen i berättelsen i fråga verkar stumma. Däremot introducerar utvecklarna de så kallade ”Crossed Paths”-uppdragen, som sätter ihop de åtta karaktärerna två och två under fyra relativt korta berättelser. De kanske inte helt tillfredsställer dem som vill ha en traditionell berättelse där en samling hjältar ger sig ut på äventyr tillsammans, men de är ändå välkomna och meningsfulla tillägg.

Det bör också sägas att det enligt data mining finns ett sista kapitel (eller samling kapitel?) där de åtta karaktärerna arbetar tillsammans mot en större ondska. Jag kommer inte att kunna svara på hur lyckat detta är, eftersom jag som sagt inte har avslutat alla karaktärernas historier ännu. Men jag känner lite att hur lyckat det än är så inträffar det för sent i spelet för de som vill ha den traditionella berättelsen, eftersom det tar flera timmar att slutföra alla åtta karaktärernas berättelser. Jag har diskuterat med mig själv om det ens är rättvist att kritisera Octopath-spelen för deras romantiska sätt att berätta. Jag har kommit fram till att det är en lite svag kritik, eftersom spelen inte låtsas handla om något annat än åtta oberoende berättelser. Om du vill ha den klassiska rollspelsberättelsen a la Final Fantasy finns det lyckligtvis en myriad av spel som försöker efterlikna just den upplevelsen. Om jag har ett problem med Octopaths novellliknande struktur är det snarare att det kan vara mentalt utmattande att ständigt behöva anpassa sig till nya karaktärer, miljöer och stämningar, och att man helt enkelt riskerar att bränna ut sig när spelet är så långt och innehållsrikt som det är.

Om det var ett otillfredsställande svar kan jag å andra sidan med stor övertygelse säga att Octopath 2 är en förbättring jämfört med sin föregångare på praktiskt taget alla andra parametrar. Den förtrollande, nostalgiska ”HD-2D”-konststilen når nya höjder med en högre detaljnivå, nya dynamiska kameravinklar och otroligt vackra sprites för bossar och vapen i synnerhet (ja, vapen har unika visuella identiteter i strid nu!). Ljudspåret är återigen en fröjd för öronen och utstrålar äventyr; varje spår passar perfekt till den situation och stämning som det stöder. Strider kan nu utkämpas i dubbel hastighet, och kraftfulla nya ”latenta krafter” som långsamt laddas upp under flera varv är ett coolt tillägg med stor strategisk potential.

I övrigt är stridssystemet i stort sett identiskt med det från det första spelet, så det handlar fortfarande om att avslöja fiendens svagheter, bryta ner deras sköldar och ”knäcka” dem så att de tar mer skada och hindras från att agera. Jag skulle råda dig att skapa ett så mångsidigt lag som möjligt – detta görs till stor del genom sekundära och dolda ”jobb” (alternativa klasser) – så att du har så många olika typer av vapen och trollformler tillgängliga som möjligt, och därmed bättre chanser att motverka fiendernas svagheter. Precis som i föregångaren är det karaktärernas utrustning snarare än nivåerna som dikterar deras styrka, så jag vill också uppmuntra dig att regelbundet byta vapen och rustningar, samt att utforska miljöerna grundligt för att hitta skattkistor som kan innehålla ny utrustning. Lyckligtvis motiverar den pittoreska HD-2D-grafikstilen och den stora variationen av miljöer dig att utforska varje hörn och skrymsle, medan de alltför frekventa striderna (som du inte garanterat kommer att klara dig undan från första försöket) kan mycket väl hämma din vilja att göra det. Det går dock inte att komma runt det, eftersom Octopath Traveler 2 kan vara ett extremt utmanande spel, med bossar som lätt kan ta över femton minuter att besegra och som kan gränsa till det sadistiska.

Octopath Traveler II

Er du ikke i humør til hovedmissionerne eller de nye Crossed Paths-fortællinger, så er der heldigvis meget andet at lave i Octopath Traveler 2. Der er de mange side quests – ofte små gåder, der kræver, at du anvender den korrekte ”path action”. Det kan eksempelvis være, at du skal bruge Hikari til at bestikke nogen for information, at du skal forene to personer ved at få Partitio til at hyre den ene og lede vedkommende over til den anden, eller at du med healeren Castti skal bedøve en bodyguard, der bevogter et lager. Derudover er der selvfølgelig et utal af farlige sideveje – mange af dem kun tilgængelige fra vandet via skib eller robåd – som ofte afslører huler med uinspirerende dungeon design, men med farlige bosser og kostbare skatte for enden. Eller skjulte altarer, hvor du kan lære nye, kraftfulde magier. Og så er der de mystiske ”octopuffs” og ”caits”, der i deres yderst sjældne forekomster, hvor de ændrer kampmusikken og flygter, før du kan nå at tænke dig om, giver stærke associationer til legendariske pokemons. Jeg ved endnu ikke, hvad meningen med dem er, men er spændt på at finde ud af det.

Slutteligt bliver jeg nødt til at nævne, at spillet på Switch kører i 30 FPS og en lavere opløsning end de øvrige versioner på Playstation og Steam. Ser du versionerne side om side, er der væsentligt mere ”vaseline” over Switchen, så hvis du er meget sensitiv over for den slags og har mere end én platform til rådighed, vil jeg opfordre dig til at styre uden om Switch-versionen. I mine øjne er det dog stadig et smukt spil på Switch, og lige netop et massivt RPG som dette er for mig langt mere attraktivt og overskueligt med håndholdt spil til rådighed. Er du i modsætning til mig den heldige ejer af en Steam Deck, kan du sætte flueben ved både performance og håndholdt spil.

Tror man, at Octopath Traveler 2 bare er et lille, uinspireret sideprojekt for Square Enix i et år, der for dem står tydeligt i Final Fantasys tegn, så tager man grueligt fejl. Opfølgeren til deres nostalgiske RPG-hit fra 2018 er et på alle måder gennemført og vellykket rollespil. Higer du efter at bytte den kolde, grå februar-hverdag ud med en malerisk fantasiverden, der byder på engagerende fortællinger, eventyrlig musik og et udfordrende og vanedannende kampsystem med stor strategisk dybde, så kan Octopath Traveler 2 opfylde dit ønske.

Vårt betyg

9

➕
Gripande och skarpt genomförda berättelser, starkt röstskådespeleri, världen känns verklig, äventyrligt soundtrack, Crossed Paths-uppdrag skapar band mellan karaktärerna, HD-2D-stilen når nya höjder, beroendeframkallande och strategiskt djupgående stridssystem.

➖

Alltför frekventa strider hämmar lusten att utforska, din första resenär får en permanent plats i laget, vissa bossar är för sadistiska, oinspirerande fängelsehålor och den romanliknande strukturen kan leda till utbrändhet.